10 nov. 2011

Kaos på hjärnkontoret.

Jag tror att alla har tagit semester, och just nu när jag bhöver dem som mest...

Ingen bra vecka. Dottern mår skit, deppig men ändå med en sorts rastlöshet. Vill inte vara själv. Sticker hemifrån framåt kvällen för att vara med kompisar, känner igen detta... Upplever det som en slags panik, ett förtvivlat försök att undvika en låg period. Men den kommer i allafall. Obarmhärtig och stark.

Jag kvävs av alla "måsten". Känns som att alla jagar mig... och jag reder inte ut det... Noll koll.
Måste ringa habiliteringen... hur var nu numret då?? Shit...
Måste ringa LSS handläggaren... men måste först få tag på hab... Shit...
Kanske ska jag bara strunta i det, leder väl i allafall inte till något positivt?

Sökte läkaren på BUP. Han har inte ringt upp... Hm
Kom faktiskt i håg att ringa kuratorn på BUP! Men anledningen till det är nog att det är akut och absolut nödvändigt.

Lillkillen är sjuk. Igen. det bidde inte många arbetsdagar den första månaden sedan mammaledigheten tog slut... Inget som någon kan hjälpa, men det känns ändå knasigt.

26 okt. 2011

När dottern är låg och deprimerad så blir det mycket suicidprat. Man har vant sig vid orden men man vänjer sig aldrig vid rädslan och känslan av otillräcklighet som förälder.
Dotterns bästa vän dog för några år sedan. De var var nära kompisar via internet, men vi kände aldrig flickan. Vi förstod inte hur nära de var, hur hårt dottern tog hennes död och vilka spår det skulle sätta.

Vet inte om dottern försöker ge oss hintar om egna tankar eller om det "bara" är ett mönster, varje dal-period (depr) så handlar allt om kompisen. Hur mycket hon saknar henne, hur mycket hon vill vara hos henne, hur livet inte är värt att leva utan henne. Sorgen är stor.
Vid maniska perioder nämner hon sällan hennes namn, annat än med ett leende och kanske ett och annat minne som kommer upp.

Det jobbiga är att vi aldrig träffat den här vännen. Hon är som ett spöke för mig. Hon är så närvarande, så verkligen- men ändå bara en fantasi eller... ett spöke.
Jag är övertygad om ett liv efter detta, eller rättare sagt en parallellvärld som existerar mellan olika liv på jorden. Jag försöker att få dottern att känna glädje  och trygghet i stället för sorg när hon känner kompisens närvaro. Närvaron blir så stark ibland att jag tidigare oroade mig mycket för att dottern skulle gå in i en psykos och höra uppmaningar från kompisen. Vi tänder ofta ljus för våra släktingar och vänner som har gått över, bl a så har jag ett ängel-altare som vi använder oss av. vi tänder ljus och försöker att känna glädje för att fått ha dem hos oss en tid och skänker dem en tanke av kärlek.

Acceptans

Dottern vill inte acceptera att leva ett liv så här. Hennes "kompisar" sviker ofta för att de inte kan acceptera henne för den hon är.
Var går gränsen?
När ska man "bara" acceptera och när ska man vägra att acceptera och slåss med näbbar och klor?

24 okt. 2011

I dag är det "liggaundertäcket"-dag.

Inte för min egen del, utan dottern. En jobbig-ångestfylld-varförjustjag, skit-dag. Dessa dagar borde förbjudas, plockas bort.

16 okt. 2011

Feels like I´m loosing it...

Det tar på krafterna att ställa om rutiner, kämpa mot förkylningar och dåliga starter på nya tider och att oroa sig för framtiden.
Jag glömmer saker, virrar till det och tröstäter. Känner igen mönstret. Är väl bara att bita ihop och låta allt ta sin tid.

11 okt. 2011

Nehej?!? Jaha?!?

Barnläkaren är VÄLDIGT säker på att anfallen INTE är pga EP.
Ok?
Psykiatrikern är VÄLDIGT säker på att anfallen INTE är psykiska.
Ok?!?!

Så, what happens now??

Jag bad läkarna diskutera detta med varandra, hade varit kanon om vi kom fram till ett svar...

Anfallen finns där. De är besvärliga. Psykiska eller somatiska-SKIT SAMMA!

Suck... :(

4 okt. 2011

Ja, det är som det brukar.

Oktober är här och vid denna tiden brukar dottern dala. Så även i år. Hon kämpar på och försöker att fixa skolan, umgås med kompisar och vara en normal sjuttonåring, men tecknen finns där.
Hon börjar komma hem tidigare de kvällar hon orkar gå iväg med kompisar.
Mornarna är jobbiga, vissa dagar kommer hon inte iväg till skolan.
Hon har färre frånvaroattacker.
Hon möblerar/färgar håret/städar mer sällan. Det hypomaniska försvinner.

Den 11 oktober ska vi till barnläkaren. Då drar den nya utredningen förhoppningsvis igång. Då ska det ännu en gång utredas om frånvaroattackerna är somatiska. Är det ändå EPanfall dottern har? Ska vi få en annan diagnos?

21 sep. 2011

Diagnosbyte? :S

Att byta läkare kan innebära mycket, bl a att man får byta diagnos:S... När man har levt med en diagnos i två år så "vänjer man sig", man anpassar sig. Ny diagnos innebär nya tankar, ny rädsla och ny oro...

20 sep. 2011

OK???

Inför dagens möte med läkaren på BUP förberedde jag läkaren med ett brev... ett brev med lite bitsk underton... Det gav resultat.
Jag bad läkaren att läsa journalen... och bad honom dessutom att berätta hur vi ska hantera dotterns frånvaroattacker, han lyckas alltid undvika dessa. Han förklarade detta med att han faktiskt inte trodde att dessa frånvaroattacker är av psykiska orsaker! WHAT? Hon är ju somatiskt utredd, medicinarna sa ju att det måste bero på ångesten... Men psykriatikern köper inte detta. Han tycker att det mer påminner om EPanfall eller dyl! OK??

Nu är vi alltså tillbaks på ruta ett, men kanske på ett positivt sätt? Vi fick rådet att begära en ny utredning, att ingenting syntes på dotterns EEG är inget konstigt enligt honom. Så är det ofta, tydligen.
Jaha.
Är det EP så finns det medikamenter och vi får äntligen ett svar på varför dottern tuppar av och krampar.

19 sep. 2011

http://www.funktionellasymptom.se

Rapid Cycling

Rapid Cycling.
Detta är en svårbehandlad del av bipolär sjukdom. Här pendlar man väldigt fort mellan depression och mani. Denna förekomst av sjukdom förekommer 4 gånger per år och när de andra bipolära sjukdomarna är 50/50 i fördelningen män-kvinnor så är Rapid Cycling till 70 - 90 % dominerat av kvinnor. Ofta har dessa kvinnor en störd sköldkörtelfunktion.

Källa:http://bipolar.forum24.se

15 sep. 2011

Städmani, rastlös, stirrig och på väg ner...

Nya medicinen ska utvärderas på tisdag. Dottern har bildatNu sig egen uppfattning, hon hatar den. Rakt av.
Hon går rundor som en osalig ande, städar, plockar, grejar och är förtvivlad. Ataraxen som var bannlyst för några veckor sedan har hon faktiskt tagit varje kväll i en veckas tid nu. Den skulle få henne lugn på kvällen för att sömnen skulle bli bättre, för att få ordning på dagsrytmen. Nu tar hon den i ren desperation för att överhuvudtaget kunna ligga stilla i sängen...

Nu är hon på väg ner. Nu är det snart oktober, då brukar det dala. Alltid. Varje år.
Svimningarna har under en tid ökat i antal, precis som de brukar innan en svängning visar sig... Lite läskigt att man nästan kan sia om exakt datum när det ska dala...

Just nu kan jag bara krama om och trösta. Krama och krama länge. Och hårt. Med kärlek.

4 sep. 2011

Abilify

så heter den nya medicinen som dottern nu ska testa. En vecka med startdos har passerat och dottern är i upplösningstillstånd... :(
Hon går rundor i huset, plockar och fixar. Är hyper. Fan
Hon gick t o m med på att ta Atarax, som hon tidigare totalt ratat, för att kanske få varva ner. Med 20 mg av atarax så står hon fortfarande och hoppar på stället... Förtvivlad för att det kryper ikroppen och för att hon inte hänger med i kroppens höga tempo. Hjärnan har ett tempo och övriga kroppen ett annat.

http://www.fass.se/LIF/produktfakta/artikel_produkt.jsp?NplID=20040607011409&DocTypeID=7&UserTypeID=2

Dessutom så har hon "svimmat" flera gånger sen medicinen sattes in, så just där har den inte gjort nån nytta... :(



Varför ska man som förälder behöva leta efter hjälp??

Varför kan inte myndigheter och annat folk, som vet hur det fungerar, informera om olika rättigheter och möjligheter??
Jag flippade rejält under en period när det var väldigt jobbigt för dottern och krävde att få hjälp av BUP i Trelleborg. Jag var inte nöjd med hur de hanterar familjesituationer och den "hjälp" som de erbjuder. Dottern fick samtalsterapi och medicin, men FAMILJEN fick inget stöd. Efter ett långt och upprört samtal med dotterns dåvarande läkare så fick jag reda på att "kanske kunde jag få hjälp av habiliteringen"... Då hade dottern mått dåligt ett bra tag och familjen var under ytan, både ekonomiskt och känslomässigt.  Så, jag ringde habiliteringen.
Inom max en vecka så hade vi fått kontakt med kurator och psykolog på hab, döttrarna hade skrivits in och det rullade på. Så frågade de hur stort vårdbidrag vi hade. Vårdbidrag?? Vad är det??
Tack vare habiliteringen så har vi alltså vårdbidrag för dotter i dag. De hjälpte oss med ansökan och stöttade och tröstade. INGEN hade tidigare frågat hur JAG mådde, hur resten av familjen mådde...

Sitter ofta och söker på internet efter andra som är i samma situation som vi. Vill liksom veta hur de hanterar sin situation. Vill veta om jag dottern kan se fram emot bättring, eller kanske i alla fall ett "normalt liv". Än så länge har jag aldrig läst de raderna som jag så längtar efter att få läsa... Att allt blir bra....
Men, i alla fall, i går när jag surfade runt så höll jag på att sätta kaffet i vrångstrupen. "Pratade" med en person som får ersättning från sitt försäkringsbolag pga sin diagnos. Om inte internet hade funnts så hade jag aldrig vetat om denna möjligheten. Söka kan man ju alltid?!

Kanske ligger det i mitt eget intresse att lusläsa försägringsbrevet och förstå mina möjligheter, men när man har så mycket annat att tänka på så.... BUP som har sååå många patienter i samma situation, med såå många kuratorer, har de ingen rutin? En rutin att gå efter så att de vet vad de ska informera drabba familjer om? ?
Suck

24 aug. 2011

Ett virrvarr av tankar och funderingar


Jag är inte pessimist, bara realist.

Dottern började i skolan i måndags, taggad som få spatserade (läs med nervösa steg) hon in på stora skolan och har klarat två dagar med bravur. Jag gläds med henne när hon med ett leende säger att det funkar bra. Men inombords gnager oron. Vill inte vara negativ, vill inte måla fan på väggen. Så vf är min enda tanke: NÄR ska det vända. När kommer dagen som jag bara väntar på?
 Trodde för ett ögonblick att i dag var den dagen. Tror att dottern hittade 5 olika anledningar till att inte kunna gå iväg... Känner mig kall och hård när jag nonchalerar henne, men vet att det är det enda sättet. vill egentligen bara krama henne hårt och trolla bort hjärnspökena. 

Nytt läkarbeeök gav nytt intyg och ny medicin. Tror att han, efter vårt möte utan dottern i förra veckan, nu äntligen läst igenom HELA journalen. Det kan ta ett par timmar... Han var ödmjuk, förstående och väldigt trevlig. Nu får vi bara hoppas att den nya medicinen kan minska antalet blackouter och också minska antalet biverkningar.

12 aug. 2011

Proffsig läkare? Not!

Snart börjar den planerade individuella utbildningen för dottern. För att dottern äntligen kanske ska klara av skolan så behövs en del åtgärder, så jag bad att få en snabb tid hos läkaren. "Vill du att han ringer upp dig på fredag?", frågade den vänliga sekreteraren. Visst, det är aldrig fel.
Idag är det fredag, och i förmiddags ringde läkaren upp.

Han var ovänlig, sur och verkade inte ha tid med mig. Fick plötsligt förklaringen: "Nej, nu måste jag iväg och begrava min gamla mor". Jaha?! Jag beklagar sorgen, men det är inte mitt fel att du väljer att jobba denna speciella dag?! Jag vill ha kontakt med en läkare, men inte en läkare som inte har tid.
Hade jag behandlat mina patienter på det viset så hade jag fått en utskällning av chefen! Är jag på dåligt humör eller mår dåligt på jobb, och tro mig-det har hänt..., så får jag dölja detta på ett proffsigt sätt!

Min fredag är förstörd.

Jag är inte pessimist, jag är realist.

Jag är inte sur och ointresserad, jag bara försvinner bort i tankar ibland. Så mycket att planera, så mycket som ska fungera, så mycket...som måste bli bra...

Ska ansöka om hjälp enligt LSS. De måste hjälpa oss. Måste komma ur denna dumma cirkel som bara går runt, runt.

8 juli 2011

Alltså, något är annorlunda denna sommaren.

Sommaren började som den brukar; depr som över går i hypomani. Men någonstans på vägen så har något hänt. Jag vet inte riktigt var hon befinner sig just nu... Hon är inte nere, inte heller uppe-hon befinner sig liksom i någon sorts mix... som om det inte kan bestämma sig.
Hon planerar som hon brukar under hypomaniska perioder, vill mycket, ska mycket och ger järnet. Men, så plötsligt, säger det stopp. Mr Ångest dyker upp. Allt raseras.Och plötsligt så sitter hon nedstämd i soffan hos mamma och pappa och tycker att livet faktiskt bara innebär problem.
Är det den ökade medicineringen? Är det bra? Kanske är det bra att hon inte fullföljer en del av de impulsiva, och ibland tokiga, saker som hon planerat...men... om hon nu måste få ångest, varför kan hon då inte slippa det maniska också?? Vf ska  hon behöva svänga så här VARJE DAG? Kan ju inte vara bra. Eller rätt. Om någon som läser denna bloggen har någon erfarnehet av detta så hör gärna av er.
Vi är ju alltså vana vid de tydliga svängningarna som kommer under året, men detta är nytt. Andra somrar har hon liksom varit ständigt hypomanisk. Även på kvällen och natten, där nu ångesten som vanligt är störst. Gör medicinen så att hypomanin hålls tillbaka? Men ska då tvunget ångesten ta över?? Kan hon inte få stanna på "normal nivå" någon gång i sitt liv....?

29 juni 2011

Japp. Visst är livet på topp.

Sommaren är här. Depr som slår undan benen på dottern i april-maj ger sig av och TADAAA- here comes hypomania.
Samma visa. Som förra året. Som alla år. Övernattningsgäster varje natt, möjligtvis sover hon borta i perioder, men ALDRIG själv.
Nya kompisar. Kompisar som vi bara ser när läget är på "topp". Kompisar som tar plats. Kompisar som äter oss ur huset och som säger tjena morsan och slänger sig bekvämt i soffan.

Bråk. Vi blir arga, hon blir arg. Hon kommer ju inte i håg att det är samma visa varje år. Att vi sa I FJOR att vi inte pallar med en massa kompisar dag och natt. Kompisar som uppehåller badrummet, lånar saker... Samma visa.            

27 juni 2011

"... och så går det upp, och så går det ner... och så går det upp, ..."

Läget är lite hypo-hypomaniskt tror jag visst. Inte hypomaniskt riktigt än, men på god väg. Sommaren innebär frihet, hypomani, svimningsattacker, gränslöshet, modighet, naivitet mm, mm. Sommaren innebär då för mig, som mamma: sömnlöshet, oro, planering, "hålla koll", mm, mm...

Usch, ibland verkar det nog som att jag gnäller och klagar på dottern. Det gör jag inte. Min dotter är underbar och jag älskar henne mer än livet, det är sjukdomen jag klagar på. Jag hatar den. Jag hatar att den begränsar henne, gör henne ledsen och att den påverkar hennes liv på ett så negativt sätt. Och jag hatar att den aldrig, aldrig!, försvinner. Varför kunde den inte vara som vattkoppor?? Jobbig som fan när den är aktiv, men man är livstids immun när den väl försvinner... Tomten! Jag önskar att alla psykiska sjukdomar var som vattkoppor. Det är min enda önskan detta livet! Och jag ska vara snäll och äta min spenat...

15 juni 2011

Läkarintyg

Det är återigen dags att ansöka om vårdbidrag.
Läkarutlåtande/intyg kom i brevlådan i dag och jag har nu alla de papper som ska skickas in till Fkassan.

Får så ont i magen och blir lite nedstämd när jag läser genom utlåtandet... Jag vet ju egentligen allt det där som läkaren skriver, men att läsa om dotterns besvär och sjukdom i läkartermer och med andras ord känns så overkligt. Hon beskrivs som en person med funktionshinder och svår ångest, med deprissioner och suicidtankar, med sociala svårigheter mm... Helt rätt och riktigt, precis så är det, men det känns ändå så overkligt.

Lika jobbigt är det att med egna ord försöka beskriva dottern och vår vardag, med allt vad det innebär.
Att skriva och "beklaga sig" och gräva ner sig i allt det jobbiga.... som om det inte ens är min egen dotter som jag skriver om. Som om jag skriver en bok.

2 juni 2011

EVK forts

Jag vill absolut inte dra all skolpersonal över en kam, och vill inte heller påstå att EVKer är skit.
Skulle inte heller vilja vara lärare eller annan skolpersonal... Jag beundrar de flesta. Tänk så många elever med lika många livsöden. Lägg sedan till alla föräldrar och andra anhöriga...
Hur sjutton ska man kunna engagera sig i varje elevs problem så mycket som man kanske önskar...

1 juni 2011

Möte på skolan

Jag meddelade skolan om vårt beslut att avsluta dotterns nuvarande "studier". Hennes ångest påverkar så mycket och studera på heltid på vanligt gymnasieprogr fungerade inte, precis som vi befarade. Jag påpekade också att jag vägrar fler EVKer och bad dem sätta sig in i dotterns situation. I 5-6 år har vi suttit på dessa EVKer, ofta flera ggr varje termin. På en EVK sitter rektor, kurator, lärare (ibland 5 vuxna), dottern och någon av oss föräldrar(eller båda). Dottern mot alla vuxna.
Varenda gång berättas det om hennes misslyckanden och om hennes problem. det positiva tas liksom aldrig upp eftersom man inte behöver nämna det på en EVK. Gång på gång så ska det ältas problem och misslyckanden.
Vi som föräldrar sitter förstås vid vår dotters sida och stöttar henne, men det hjälper dåligt när ångesten kryper på.

Eftersom ett avhopp innebär möte om hur framtiden ska se ut så bad jag dem att tänka på dottern. och det gjorde de :), tack till kuratorn! Vi träffades i kuratorns lilla mysiga krypin, vi var sammanlagt 5 personer. vilken skillnad. Men denna gången så sades inte mycket om det som inte fungerat, fokus lades på framtiden och vad dottern är bra på.

Från och med nu så är dottern inte inskriven på skolan längre. I höst väntar ett individuellt anpassat program med praktik 4 ggr i veckan, det blir nog bra.

Håll tummarna

27 maj 2011

SUCK

När dottern är hypomanisk så har hon miljooooner kompisar. nya varje dag. Kompisar som utnyttjar henne och som absolut inte är att lita på. Hon känner inte själv vilka som hon kan lita på, det har visat sig tydligt vid några tillfällen...

När hon är låg så har hon ett par stycken som hon tyr sig till. Ett fåtal.
Nu har en av dessa förbjudits av sina föräldrar att umgås med dottern... på grund av hennes deppiga humör och för att hon funderar på livets mening...

Vad säger man? :(
Vad gör man? :(

26 maj 2011

Från dotterns blogg...

"Aldrig kunde jag tro att en person kunde må såhär dåligt. Aldrig kunde jag tro att det ens var sant att folk faktiskt vill ta livet av sig. Aldrig kunde jag tro att en hemsk mardröm kan bli verklighet. Aldrig kunde jag tro att ens liv kunde vara ett äckligt helvete. Men nu vet jag. Man vet inte hur hemskt och jobbigt det faktiskt är fråns man själv är i situationen. Jag vet inte om jag orkar detta mer. Det har blivit för mycket, och i så många år har jag kämpat. Kanske borde jag bara släppa taget och falla? Jag kommer ju ändå aldrig nå upp till toppen och en dag få må bra. Jag finner ingen mening med att kämpa när man ändå alltid förlorar. Det tar verkligen slut på ens krafter.
Jag ber tusen gånger om ursäkt till alla personer som jag sårat i mitt liv. Förlåt mig. Jag har aldrig menat att göra er illa, jag har aldrig menat att vara dum. Men jag har aldrig vetat riktigt vem jag själv är, jag har aldrig riktigt vetat hur jag ska behandla andra eftersom jag själv blivit behandlad som om jag vore ett monster. Så än en gång, förlåt mig.
Ligger just nu i min säng och mina tankar bara flyger runder. Jag vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra. Ingenting blir bra och jag är så fruktansvärt trött på att ha det såhär. Jag vill kunna leva ett normalt liv som alla andra. Utan piller som jag tar morgon och kväll. Utan min panikångest och svimningar. Utan mina suicidtankar. Utan min depression. Utan att alltid behöva må skit. Utan att alltid bli behandlad annorlunda bara för att jag har mina "problem". Jag vill vara fri. Helt fri. Från allt. Det är min dröm.

Borde jag ge upp? Eller borde jag kämpa vidare?
Jag är förvirrad.
..
Jag ser säkert ut till att må bra på utsidan.
Men på insidan är jag helt förstörd."

25 maj 2011

...

Klockan är 23,45. Jag sitter i soffan och väntar på att dottern ska somna uppe i sin säng.
Helst skulle hon vilja sova med mig, i soffan eller i hennes säng, just nu är hon arg och besviken för att jag sagt nej... Jag kan nästa ta på hennes ångest och jag vet att hon hade somnat bums om jag sovit hos henne. Been there... done that...  Men just i dag är jag ego... Jag kan inte somna/sova som en ostbåge i soffan, utan möjlighet att röra mig. Sist jag gjorde det så vaknade ischiasen till liv... Just i dag ska jag försöka stå på mig...

Hon vill bli inlagd. Typ.
Kanske är det en bra idé. Joxet är att ingen av oss kan följa med och "bo" där med henne.. Då måste hon fixa det själv...

24 maj 2011

TACK CAROLA för tipset!

Än en gång har jag fått bekräftelse på hur viktigt och bra det är att läsa andras bloggar. Bloggar som innehåller VIKTIG information. Tack vare att jag letat runt, och bl a hittat hem till Carola, så inser jag att jag inte är ensam. Att vi kan hjälpa varandra!

http://www.sjalvhjalppavagen.se/default.asp
Klicka på bipolärt t ex. Tänk er in i dotterns situation.

Tänk om skolpersonal och andra vetat om denna siten... Måste tipsa dem... Kolla här:
http://www.sjalvhjalppavagen.se/template01.asp?level=4&sorting=1&sitekey={0AA56B5B-7B76-42B0-A706-9060AAF76BBA}&pagekey={18B057BC-DCDF-4B20-8F1D-E4F002D376C6}

Läkarbesök på 10 min.

Det kan väl egentligen inte kallas för besök. Snabbvisit, typ, läkaren var snäll och tryckte in oss mellan två andra patienter. Men vi fick ordnat vad vi skulle, dottern var ändå inte på prat-humör.Medicineringen var dagens samtalsämne, Sertralinen höjdes, får väl se vilken effekt det har.

Sedan vi pratade med dottern om att avsluta/ta en paus i stundierna så har han sett lite gladare ut, hon har t o m varit ute med kompisarna :). Nu ska vi bara få skolpersonal och andra att förstå vårt val. Vi förstår deras oro över att hon faktiskt inte ens har grunskolebetyg, men detta handlar inte om att vi nekar henne utbildning. Men vi orkar inte just nu... Nu får det bli en paus.

19 maj 2011

Ett viktigt beslut är taget.

Nu återstår det bara att se om detta är bra eller om det blir helt fel. Eftersom jag inte litar på min egen förmåga att ta bra beslut så håller jag andan ett tag...

Jag antar att det kan se ut som om vi ger upp en av våra viktigaste matcher, att vi lägger oss.
Men efter flera års kämpande, så klart framför allt för dottern-men också för oss andra, så känner vi att det är dags. Vi låter dottern få en paus från skolan.

Så länge våra barn går i grundskolan så har de skolplikt. Detta innebär att vi som föräldrar är skyldiga enl lag att få iväg dem till skolan-oavsett vad. Och detta har vi gjort. I 10 år, från och till.
Vi har dragit iväg en gråtandes, panikslagen och förtvivlad dotter. Burit in henne i bilen, spänt fast bältet och kört iväg.  Hon skrek och grät av förtvivlan. Väl framme på skolan så bar jag in henne och lämnade över henne till en lärare som tittade in i mina tårfyllda ögon och sa :" detta gör hon bara för att visa sin makt över dig. Hon måste lära sig att man inte bara kan bli hemma med mamma. Mamma måste jobba, och hon måste vara i skolan".
Det kändes som om jag burit in min egen dotter till sin avrättning... Jag körde till jobb... och bröt ihop. Jag sov hela arbetspasset, alldeles knäckt. Mina arbetskamrater bäddade åt mig i soffan och pysslade om mig.
jag svek henne.

Detta var bara början.
Då gick hon i andra klass... Ingen i skolan förstod. De såg en viljestark, envis och arg liten tjej. Jag såg en flicka som inte sovit på hela natten pga att huset kunde brinna ner om hon somnade. Kanske drabbades vi av en jordbävning, och då måste hon eller jag vara beredda på att ta oss ut.
En liten flicka full av nojjor och ångest. Som visade sin ångest med ilska. Hon grät sällan.

Detta var bara början...

17 maj 2011

Läget just nu.

Nätterna tillbringar dottern och jag på varsin soffa... Det är obekvämt och kroppen ömmar, men ångesten är stor hos dottern och , som vanligt i downperioderna, nätterna är värst.
Helt ärligt så kan jag bli väldigt irriterad på hela situationen och bli sååå egoistisk... Tycker väldans synd om mig själv för att jag ska behöva sova i en obekväm soffa, ibland delar jag den dessutom med Jacob...
Dottern blir ibland tar dottern åt sig, blir ledsen och ber om usräkt för att hon finns till och för att hon orsakar allt detta besvär. Försöker få henne att förstå att det är absolut inte HENNE som jag är irriterad och ledsen på, det är situationen i sig. Att vi överhuvudtaget befinner oss i denna situation.
I tio år, 2-3 ggr/år, upprepas detta i några veckors tid. Inget nytt alltså...

14 maj 2011

Kollar runt på andra bloggar.

Fick tårar i ögonen när jag läste något som ständigt återkommer i olika bloggar: att folk inte kan förstå. Att de faktiskt tror att suicidförsök är ett försök att få uppmärksamhet.... att vi överdriver när vi berättar om vår rädsla.
Ett suicidförsök kan är ett försök att ta sitt liv. Ett rop på hjälp. En önskan att inte behöva leva längre.
"Men X ser ju ut att må bra för det mest, klart att hon inte vill dö". Nej, hon vill inte dö, men inte heller leva... inte med allt vad detta livet innebär.
Att inte vilja leva innebär inte att man är missnöjd med sitt liv, så enkelt är det inte. Döden lockar inte på det sättet. Men livet är så smärtsamt att man bara vill somna/försvinna för att slippa vakna upp till en ny dag som gör lika ont.

SÄG ALDRIG till en mamma att hon ska ta et lugnt, att dottern/sonen säkert bara hotar. Hotet kan bli till verkliget, vem kan förlåta sig själv då... Vem vågar nonchalera ett "hot"??

Om inte JAG, som mamma/pappa, hjälper och tar mitt barn på allvar... vem i hela friden ska då göra det? Mitt barn = mitt liv.

En stor kram till alla er därute som i förtvivlan upplevt samma rädsla och känsla av hopplöshet och otillräcklighet.
Och en lika stor kram till alla er därute som stöttar och finns där.

Till alla er som inte ens VILL förstå: suck, ni är inte värda min tid

10 maj 2011

Tänk om alla kunde förstå...

video lånad från you tube och wannabenormal.com

Tack http://mammacarola.blogg.se/ för tipset.

Nu vill dottern inte mer...

Alla som vet vad bipolär sjukdom innebär, vet att livet består av höga berg och djupa dalar. Visserligen kan man kanske tycka att livet alltid innehåller toppar och svackor-men dessa berg är så otroligt höga, och dalarna så ofantligt djupa. Så djupa att man inte tror att man någonsin ska kunna ta sig upp.

Dottern brukar falla ner riktigt djupt 2-3 ggr om året...riktigt djupt. April och maj är inte mina favoritmånader, då brukar min älskade dotter må som sämst.    Så även i år. Jag har bara väntat på det.

Nu vill hon inte mer. Hon vill inte må så här mer, vill inte kämpa mer. Vill inte leva mer.

Jag mår illa och kräks. Min mage knyter sig, kroppen blir iskall och det känns som om hjärnan krymper. det spänne och värker i huvudet och jag får ont i käkarna för att jag biter ihop så hårt.
Jag är rädd. Alltid lika rädd. Rädd för att det ska bli som det brukar, eller ännu värre.

Genast börjar hjärnan jobba. Måste fixa, måste ordna, måste rätta till och måste hjälpa. Måste få henne att må bättre, att se att livet är värt att leva. Att hjälp finns, att vi finns där för henne.
Men tänk om det inte räcker.

3 maj 2011

Dissociationsstörningar

http://www.funktionellasymptom.se/#/anfall/4541247140

Sedan en vecka tillbaka har dottern haft sina svimningar/blackouter varje kväll, ibland upp till tre gånger. Några gånger har hon dessutom tappat funktion, dvs känsel och stadga, i ben och fötter. Inte nog med svimningarna i sig framkallar en hel del ångest, det är inte lätt att vara tillfälligt förlamad i 2- 10 timmar. Tänk er att inte kunna gå på toaletten själv... när man är 17 år...

Svimningarna kommer när dottern är låg. Av svimningarna blir hon "lägre"... Den där kända cirkeln är ett faktum. Var är början och var är slutet? Hur löser vi detta? När ska de ge oss/henne riktiga strategier för att reda ut detta??

SUCK

21 mars 2011

Förra veckan var uppåt värre.

Idag pratar dottern om inläggning, om hur jobbigt livet är och att inte orka mer.
Det är verkligen bergoch dalbana det här.

11 mars 2011

Dissociativ motorisk störning

Sommaren 2009 började dottern plötsligt svimma utan anledning. Till en början trodde vi att det berodde på blodtrycket eller något annat medicinskt, men vi upptäckte ganska snart att hon svimmade även liggandes i sängen.
Under frånvaroattackerna var det omöjligt att väcka henne, även om vi smärtstimulerade henne. Efter ett tag blev attackerna längre och hon fick kramper under tiden, senare kom problem med känsel-, och synbortfall efter anfallen.

Nu är dottern utredd på längden och på tvären och är friad rent somatiskt. Hon har gått med EEG och EKG, har röntgats och tagits prover på.
Problemen anses vara ångest-relaterade, men dock helt omedvetna. kroppen och hjärnan stänger liksom av när den är trött.

Medicineringen mot bipolärt syndrom har hjälpt. Anfallen är färre, men försvinner inte helt, tyvärr hindrar de henne i mycket. Hon vågar bla inte cykla, vara ensam.

Anfallen är besvärligast när de kommer under en manisk period. Då är hon tuff och vågar ev
t om gå hem ensam från stan. Detta har resulterat i att hon t ex har vaknat upp i en snödriva efter 20 min och varit kall och våt. Fasan är ju att hon ska råka illa ut om detta inträffar på fel ställe...

10 mars 2011

Att behöva dra samma berättelse... om och om igen...

Var på nytt läkarbesök med dottern. Eftersom förra läkaren slutade för ett tag sedan så behövdes ett nytt besök för att förnya recepten.
SUCK...

Var ganska positiv i sinnet när vi kom dit, läkaren är omtyckt av kollegerna och psykologen pratade väldigt gott om personen i fråga. Jag visste ju att han troligtvis förberett sig väl inför besöket genom att läsa journaler etc.
Jodå... Kan man ju tycka... eller tro.

För att göra en lång berättelse kort så... jag gillar inte människan. Det kändes som om han ifrågasatte diagnoserna som dottern redan fått. Ett tag var jag rädd att han skulle vägra skriva ut medicinen :(. Vi fick honom att förstå att vi slagits mot hjärnspöken och ångest ganska länge nu och hade nog kunnat skriva felfri tenta på detta ämne, och han backade rejält. Hans lite överlägsna stil blev ganska ursäktande mot slutet av vår tid i det där unkna rummet. Kanske var det blixtrarna från mina mörka ögon, mina slängar med mediciska termer och min iskalla röst som fick honom att ändra sig. Kanske var det för att min dotter förklarade att hon faktiskt inte var intresserad av att ta rävgift om hon inte behövde. "Men ska jag överleva, så måste jag nog ha rävgiftet ändå..."

Men under besöket hann jag känna av den där känslan in magen... Den där klumpen, den där iskalla klumpen av oro och förtvivlan. Fan att han lyckas locka fram den... har inte känt den på detta viset på ett halvt år nu. Fan att han lyckades. På 10 min.
FAN

6 mars 2011

Hypomani.

Just nu lever livet. Det är fester, mycket kompisar och gränserna suddas ut. Hon ter sig mer och mer självständig och klarar för tillfället i princip-ALLT. Pengarna slösas, omdömmet sviker och mamma försöker att hålla modet uppe, man hoppas liksom på att detta är ett friskhetstecken och inte en hypomanisk-period.
Men allt för ofta slutar dessa perioderna på samma sätt. I en djup dalgång. Humöret blir lågt, tankarna mörka och kompisarna färre.

I dessa perioder kan utomstående tycka att hon är en "normal" tonåring. Ja, hon är normal... Men utan gränser. Utan gränser och omdömme är man sårbar. Man kan skada sig själv och andra. Man kan råka riktigt illa ut.
Hon är impulsiv. Impulsiv med stort I. Vi har lärt oss att välja våra konflikter, att lägga energi på det viktiga i livet. Men det är svårt. Sjukdomsinsikten är svag.
Hon är ett barn. Men inte så länge till i myndigheters ögon.

20 feb. 2011

Same, same?

I fjor , vid denna tiden, så levde vi i helvetet på jorden. Medicinen gjorde viss nytta och dottern hade inte så många uttalade suicidtankar och gjorde inte några försök, men ångesten och hypomanin ställde ändå till det i perioder.

Inläggninga på psyk planerades och skulle genomföras. Hon pallade EN natt. Som förälder har man inget stöd från läkare och andra, så länge hon inte behövs tvångsbehandlas så kan de inte hindra någon från att åka hem... Detta är säkert alldeles rätt, men det var tufft. vi hade hoppats så mycket på behandling och utredning och plötsligt så stod vi på ruta ett. IGEN.

Ångesten var så stark och gjorde henne så rädd, att hon inte vågade samarbeta med BUP i deras planer om vilka strategier som skulle hjälpa henne. Hon vågade helt enkelt inte trigga ångesten, hon blev arg, aggiterad och frustrerad. Hon beskrevs som icke-samamrbetsvillig, jag undrar om de som arbetar på BUP någonsin själva har upplevt en ångestattack... Då hade de kanske gått annorlunda tillväga.

Något som vi efterlyste, men aldrig fick hjälp med, var anhörigstöd. Inte ekonomiskt stöd, utan samtal och tips om hur VI skulle bemöta dottern. Om vi sa emot, satte regler och annat så slutade det ofta i suicidtankar och självdestruktivtbeteende. vi visste att vi kanske skulle ignorera detta, men det är inte lätt när man stått inför suicidförsök tididgare. Man vågar inte. Vad är hot och vad är "tonårsfasoner". det räcker ju att man ignorerar ett allvarligt hot en endaste gång...

Som förälder ska man veta allt. Eller? :S

4 feb. 2011

Historia

Så här är det:

I många år har vi kämpat mot herr ångest och andra problem när det gäller tjejerna i familjen. Eftersom jag själv har panikångest och medicinerar mot detta och det faktum att det finns i släkten så har vi troligtvis för låg seretoninhalt och bör medicinera hela livet.
Tyvärr har yngsta dottern dessutom andra jobbiga problem och ÄNTLIGEN har vi en trolig diagnos: ångest + bipolärt syndrom+ ev ADHD av något slag. Ytterligare utredning av ev ADHD ligger på is eftersom dottern tidigare inte varit speciellt villig att samarbeta med BUP.
Vi har haft kontakt med BUP under många år, sedan dotterns första skolår, men ingen har förrän nu lyssnat på oss. Familjen är "mycket väl fungerande", "ni fixar detta". TACK för det televerket... det handlar inte om att vi är en bra familj som kan stötta och "fixa". Allt har en gräns.
Efter problem i skolan och suicidförsök mm så nådde vi vår gräns.

Det har hänt så mycket under dessa år. Man kämpar mot det ena och det andra. Efterhand kommer jag att ta upp och skriva om dessa.

Bloggen skapas mest för att komma ikontakt med andra med samma kamp och för att kunna skriva av mig. Ibland blir det övermäktigt. Vem ska då hjälpa? Vem ska man prata med? Vem förstår?
Ingen kärlek är så stor som kärleken till sina barn. När barnen mår dåligt så mår du som mamma, och pappa, också dåligt.
Man känner sig usel, oduglig, otillräcklig och maktlös. Ofta ifrågasätter man sin förmåga att vara just förälder genom att anklaga sig själv för det som händer.
Kunde jag gjort annorlunda?
Hur gör jag/vi nu?
Vem kan hjälpa oss?
Kommer de att säga att jag misslyckats som mamma?


I denna bloggen skriver jag direkt från hjärtat, anonymt för barnens skull.