Diagnosbyte? :S

Att byta läkare kan innebära mycket, bl a att man får byta diagnos:S... När man har levt med en diagnos i två år så "vänjer man sig", man anpassar sig. Ny diagnos innebär nya tankar, ny rädsla och ny oro...

OK???

Inför dagens möte med läkaren på BUP förberedde jag läkaren med ett brev... ett brev med lite bitsk underton... Det gav resultat.
Jag bad läkaren att läsa journalen... och bad honom dessutom att berätta hur vi ska hantera dotterns frånvaroattacker, han lyckas alltid undvika dessa. Han förklarade detta med att han faktiskt inte trodde att dessa frånvaroattacker är av psykiska orsaker! WHAT? Hon är ju somatiskt utredd, medicinarna sa ju att det måste bero på ångesten... Men psykriatikern köper inte detta. Han tycker att det mer påminner om EPanfall eller dyl! OK??

Nu är vi alltså tillbaks på ruta ett, men kanske på ett positivt sätt? Vi fick rådet att begära en ny utredning, att ingenting syntes på dotterns EEG är inget konstigt enligt honom. Så är det ofta, tydligen.
Jaha.
Är det EP så finns det medikamenter och vi får äntligen ett svar på varför dottern tuppar av och krampar.

http://www.funktionellasymptom.se

Rapid Cycling

Rapid Cycling.
Detta är en svårbehandlad del av bipolär sjukdom. Här pendlar man väldigt fort mellan depression och mani. Denna förekomst av sjukdom förekommer 4 gånger per år och när de andra bipolära sjukdomarna är 50/50 i fördelningen män-kvinnor så är Rapid Cycling till 70 - 90 % dominerat av kvinnor. Ofta har dessa kvinnor en störd sköldkörtelfunktion.
Källa:http://bipolar.forum24.se

Städmani, rastlös, stirrig och på väg ner...

Nya medicinen ska utvärderas på tisdag. Dottern har bildatNu sig egen uppfattning, hon hatar den. Rakt av.
Hon går rundor som en osalig ande, städar, plockar, grejar och är förtvivlad. Ataraxen som var bannlyst för några veckor sedan har hon faktiskt tagit varje kväll i en veckas tid nu. Den skulle få henne lugn på kvällen för att sömnen skulle bli bättre, för att få ordning på dagsrytmen. Nu tar hon den i ren desperation för att överhuvudtaget kunna ligga stilla i sängen...

Nu är hon på väg ner. Nu är det snart oktober, då brukar det dala. Alltid. Varje år.
Svimningarna har under en tid ökat i antal, precis som de brukar innan en svängning visar sig... Lite läskigt att man nästan kan sia om exakt datum när det ska dala...

Just nu kan jag bara krama om och trösta. Krama och krama länge. Och hårt. Med kärlek.

Abilify

så heter den nya medicinen som dottern nu ska testa. En vecka med startdos har passerat och dottern är i upplösningstillstånd... :(
Hon går rundor i huset, plockar och fixar. Är hyper. Fan
Hon gick t o m med på att ta Atarax, som hon tidigare totalt ratat, för att kanske få varva ner. Med 20 mg av atarax så står hon fortfarande och hoppar på stället... Förtvivlad för att det kryper ikroppen och för att hon inte hänger med i kroppens höga tempo. Hjärnan har ett tempo och övriga kroppen ett annat.

http://www.fass.se/LIF/produktfakta/artikel_produkt.jsp?NplID=20040607011409&DocTypeID=7&UserTypeID=2

Dessutom så har hon "svimmat" flera gånger sen medicinen sattes in, så just där har den inte gjort nån nytta... :(

Varför ska man som förälder behöva leta efter hjälp??

Varför kan inte myndigheter och annat folk, som vet hur det fungerar, informera om olika rättigheter och möjligheter??
Jag flippade rejält under en period när det var väldigt jobbigt för dottern och krävde att få hjälp av BUP i Trelleborg. Jag var inte nöjd med hur de hanterar familjesituationer och den "hjälp" som de erbjuder. Dottern fick samtalsterapi och medicin, men FAMILJEN fick inget stöd. Efter ett långt och upprört samtal med dotterns dåvarande läkare så fick jag reda på att "kanske kunde jag få hjälp av habiliteringen"... Då hade dottern mått dåligt ett bra tag och familjen var under ytan, både ekonomiskt och känslomässigt.  Så, jag ringde habiliteringen.
Inom max en vecka så hade vi fått kontakt med kurator och psykolog på hab, döttrarna hade skrivits in och det rullade på. Så frågade de hur stort vårdbidrag vi hade. Vårdbidrag?? Vad är det??
Tack vare habiliteringen så har vi alltså vårdbidrag för dotter i dag. De hjälpte oss med ansökan och stöttade och tröstade. INGEN hade tidigare frågat hur JAG mådde, hur resten av familjen mådde...

Sitter ofta och söker på internet efter andra som är i samma situation som vi. Vill liksom veta hur de hanterar sin situation. Vill veta om jag dottern kan se fram emot bättring, eller kanske i alla fall ett "normalt liv". Än så länge har jag aldrig läst de raderna som jag så längtar efter att få läsa... Att allt blir bra....
Men, i alla fall, i går när jag surfade runt så höll jag på att sätta kaffet i vrångstrupen. "Pratade" med en person som får ersättning från sitt försäkringsbolag pga sin diagnos. Om inte internet hade funnts så hade jag aldrig vetat om denna möjligheten. Söka kan man ju alltid?!

Kanske ligger det i mitt eget intresse att lusläsa försägringsbrevet och förstå mina möjligheter, men när man har så mycket annat att tänka på så.... BUP som har sååå många patienter i samma situation, med såå många kuratorer, har de ingen rutin? En rutin att gå efter så att de vet vad de ska informera drabba familjer om? ?
Suck