Ett virrvarr av tankar och funderingar

Jag är inte pessimist, bara realist.

Dottern började i skolan i måndags, taggad som få spatserade (läs med nervösa steg) hon in på stora skolan och har klarat två dagar med bravur. Jag gläds med henne när hon med ett leende säger att det funkar bra. Men inombords gnager oron. Vill inte vara negativ, vill inte måla fan på väggen. Så vf är min enda tanke: NÄR ska det vända. När kommer dagen som jag bara väntar på?

 Trodde för ett ögonblick att i dag var den dagen. Tror att dottern hittade 5 olika anledningar till att inte kunna gå iväg... Känner mig kall och hård när jag nonchalerar henne, men vet att det är det enda sättet. vill egentligen bara krama henne hårt och trolla bort hjärnspökena. 

Nytt läkarbeeök gav nytt intyg och ny medicin. Tror att han, efter vårt möte utan dottern i förra veckan, nu äntligen läst igenom HELA journalen. Det kan ta ett par timmar... Han var ödmjuk, förstående och väldigt trevlig. Nu får vi bara hoppas att den nya medicinen kan minska antalet blackouter och också minska antalet biverkningar.