Nätterna tillbringar dottern och jag på varsin soffa... Det är obekvämt och kroppen ömmar, men ångesten är stor hos dottern och , som vanligt i downperioderna, nätterna är värst.
Helt ärligt så kan jag bli väldigt irriterad på hela situationen och bli sååå egoistisk... Tycker väldans synd om mig själv för att jag ska behöva sova i en obekväm soffa, ibland delar jag den dessutom med Jacob...
Dottern blir ibland tar dottern åt sig, blir ledsen och ber om usräkt för att hon finns till och för att hon orsakar allt detta besvär. Försöker få henne att förstå att det är absolut inte HENNE som jag är irriterad och ledsen på, det är situationen i sig. Att vi överhuvudtaget befinner oss i denna situation.
I tio år, 2-3 ggr/år, upprepas detta i några veckors tid. Inget nytt alltså...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar