Same, same?

I fjor , vid denna tiden, så levde vi i helvetet på jorden. Medicinen gjorde viss nytta och dottern hade inte så många uttalade suicidtankar och gjorde inte några försök, men ångesten och hypomanin ställde ändå till det i perioder.

Inläggninga på psyk planerades och skulle genomföras. Hon pallade EN natt. Som förälder har man inget stöd från läkare och andra, så länge hon inte behövs tvångsbehandlas så kan de inte hindra någon från att åka hem... Detta är säkert alldeles rätt, men det var tufft. vi hade hoppats så mycket på behandling och utredning och plötsligt så stod vi på ruta ett. IGEN.

Ångesten var så stark och gjorde henne så rädd, att hon inte vågade samarbeta med BUP i deras planer om vilka strategier som skulle hjälpa henne. Hon vågade helt enkelt inte trigga ångesten, hon blev arg, aggiterad och frustrerad. Hon beskrevs som icke-samamrbetsvillig, jag undrar om de som arbetar på BUP någonsin själva har upplevt en ångestattack... Då hade de kanske gått annorlunda tillväga.

Något som vi efterlyste, men aldrig fick hjälp med, var anhörigstöd. Inte ekonomiskt stöd, utan samtal och tips om hur VI skulle bemöta dottern. Om vi sa emot, satte regler och annat så slutade det ofta i suicidtankar och självdestruktivtbeteende. vi visste att vi kanske skulle ignorera detta, men det är inte lätt när man stått inför suicidförsök tididgare. Man vågar inte. Vad är hot och vad är "tonårsfasoner". det räcker ju att man ignorerar ett allvarligt hot en endaste gång...

Som förälder ska man veta allt. Eller? :S

Historia

Så här är det:

I många år har vi kämpat mot herr ångest och andra problem när det gäller tjejerna i familjen. Eftersom jag själv har panikångest och medicinerar mot detta och det faktum att det finns i släkten så har vi troligtvis för låg seretoninhalt och bör medicinera hela livet.
Tyvärr har yngsta dottern dessutom andra jobbiga problem och ÄNTLIGEN har vi en trolig diagnos: ångest + bipolärt syndrom+ ev ADHD av något slag. Ytterligare utredning av ev ADHD ligger på is eftersom dottern tidigare inte varit speciellt villig att samarbeta med BUP.
Vi har haft kontakt med BUP under många år, sedan dotterns första skolår, men ingen har förrän nu lyssnat på oss. Familjen är "mycket väl fungerande", "ni fixar detta". TACK för det televerket... det handlar inte om att vi är en bra familj som kan stötta och "fixa". Allt har en gräns.
Efter problem i skolan och suicidförsök mm så nådde vi vår gräns.

Det har hänt så mycket under dessa år. Man kämpar mot det ena och det andra. Efterhand kommer jag att ta upp och skriva om dessa.

Bloggen skapas mest för att komma ikontakt med andra med samma kamp och för att kunna skriva av mig. Ibland blir det övermäktigt. Vem ska då hjälpa? Vem ska man prata med? Vem förstår?

Ingen kärlek är så stor som kärleken till sina barn. När barnen mår dåligt så mår du som mamma, och pappa, också dåligt.
Man känner sig usel, oduglig, otillräcklig och maktlös. Ofta ifrågasätter man sin förmåga att vara just förälder genom att anklaga sig själv för det som händer.
Kunde jag gjort annorlunda?
Hur gör jag/vi nu?
Vem kan hjälpa oss?
Kommer de att säga att jag misslyckats som mamma?


I denna bloggen skriver jag direkt från hjärtat, anonymt för barnens skull.