En dag i veckan besöker dottern skolan. Då pratar hon med en speciallärare, går ge´nom förra veckans uppgifter och får nya uppdrag. Besöket varar i ca 10 minuter, men det är lagom just nu. Dottern är har absolut inga inlärningssvårigheter, och klarar hon detta så fixar hon ett grundskolebetyg i matte :). Men vi ropar inte hej, och vi tar en vecka i taget. Vi tar en dag i taget...
JAg fick till slut tag på "rätt" person på socialförvaltningen och nu ska det fixas kontaktperson... Inte en dag för tidigt... Tänk så mycket tårar och förtvivlan det ska krävas för att någon ska fatta... fatta hur vi har det. Fatta att detta inte är värdigt.
Så mycket vi har fått fixa och dona med under åren och nu ska de ordna kontaktperson och börja förbereda dottern för ett liv utan att vara fäst vid mamma hela tiden... Tack, säger vi. Och lycka till.
De verkar tro att detta är en lätt uppgift. Vad fan tror de att vi har kämpat med under de senaste åren. vi har försökt få dottern att acceptera någon utomstående som kontaktperson, utan att lyckas. Men var så goda. Vi vill också att ni lyckas! Men tro inte att det ska gå smärtfritt och enkelt. Då lurar ni er själv. Tyvärr.
De ler och säger att dottern behöver klippa navelsträngen. MEN DAAAHH! Tror ni?!?
Det är det som vi har behövt hjälp med de senaste åren. Var fanns ni då?? Var fanns ni när jag försökte säga att JAG inte var intresserad av att sitta med dottern i skolan, att leka lärare. Var fanns ni när jag körde henne till BUP och satt med på VARENDA möte där. JAG ville inte sitta där en dag i veckan, ibland två... JAG önskade att hon skulle gå på dessa möten på egen hand. Men hon vägrade. För att hon överhuvudtaget skulle få behandling och vård så körde jag henne dit. Och satt med i rummet... För hennes skull. Inte för min skull.
Om någon soc-tant eller psykolog så mycket som tittar på mig så där en gång till när jag följer med dottern på något av alla dessa möten så skriker jag.
"Jasså, mamma är med. Ska vi försöka träffas bara du och jag, tror du inte att de blir bra?" Du är ju vuxen, vi vill höra vad DU har att säga."
MEN VARSÅ GOD!!! Ingen vill detta mer än jag! JAG vill att dottern ska gå på mötena på egen hand. JAG vill INTE följa med! Veckan är fullspäckad med dessa evinnerliga möten. Ena dagen psyk, andra dagen soc, tredje dagen är det skolan. Dessutom så ska jag jobba. Nånstans däremellan. Helst.
Jag gör allt de ber mig för att hjälpa min dotter, Hon är mitt liv. För hennes skull. Inte för min skull.
Jag vill inte att hon ska tro att jag jag tycker att det är jobbigt att hjälpa henne. Det är bara jobbigt att inte räcka till.
Svammel, svammel....
