Läget är lite hypo-hypomaniskt tror jag visst. Inte hypomaniskt riktigt än, men på god väg. Sommaren innebär frihet, hypomani, svimningsattacker, gränslöshet, modighet, naivitet mm, mm. Sommaren innebär då för mig, som mamma: sömnlöshet, oro, planering, "hålla koll", mm, mm...
Usch, ibland verkar det nog som att jag gnäller och klagar på dottern. Det gör jag inte. Min dotter är underbar och jag älskar henne mer än livet, det är sjukdomen jag klagar på. Jag hatar den. Jag hatar att den begränsar henne, gör henne ledsen och att den påverkar hennes liv på ett så negativt sätt. Och jag hatar att den aldrig, aldrig!, försvinner. Varför kunde den inte vara som vattkoppor?? Jobbig som fan när den är aktiv, men man är livstids immun när den väl försvinner... Tomten! Jag önskar att alla psykiska sjukdomar var som vattkoppor. Det är min enda önskan detta livet! Och jag ska vara snäll och äta min spenat...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar