Städmani, rastlös, stirrig och på väg ner...

Nya medicinen ska utvärderas på tisdag. Dottern har bildatNu sig egen uppfattning, hon hatar den. Rakt av.
Hon går rundor som en osalig ande, städar, plockar, grejar och är förtvivlad. Ataraxen som var bannlyst för några veckor sedan har hon faktiskt tagit varje kväll i en veckas tid nu. Den skulle få henne lugn på kvällen för att sömnen skulle bli bättre, för att få ordning på dagsrytmen. Nu tar hon den i ren desperation för att överhuvudtaget kunna ligga stilla i sängen...

Nu är hon på väg ner. Nu är det snart oktober, då brukar det dala. Alltid. Varje år.
Svimningarna har under en tid ökat i antal, precis som de brukar innan en svängning visar sig... Lite läskigt att man nästan kan sia om exakt datum när det ska dala...

Just nu kan jag bara krama om och trösta. Krama och krama länge. Och hårt. Med kärlek.