Sommaren är här. Depr som slår undan benen på dottern i april-maj ger sig av och TADAAA- here comes hypomania.
Samma visa. Som förra året. Som alla år. Övernattningsgäster varje natt, möjligtvis sover hon borta i perioder, men ALDRIG själv.
Nya kompisar. Kompisar som vi bara ser när läget är på "topp". Kompisar som tar plats. Kompisar som äter oss ur huset och som säger tjena morsan och slänger sig bekvämt i soffan.
Bråk. Vi blir arga, hon blir arg. Hon kommer ju inte i håg att det är samma visa varje år. Att vi sa I FJOR att vi inte pallar med en massa kompisar dag och natt. Kompisar som uppehåller badrummet, lånar saker... Samma visa.
2 kommentarer:
Jag känner mig maktlös och frustrerad för att jag inte kan hjälpa dig när du går igenom allt det här om och om igen. Men jag är här, och jag läser allt du skriver. Läser och lär, och kanske en dag kan jag stötta dig med mer förståelse, för att jag genom dig lärt mig hur den här sjukdomen fungerar. Men jag vill ändå att du ska veta att jag finns här för dig, med massor av kärlek när du behöver det! Kramar!
Tack <3 :).
Kramar i miljoner!
Skicka en kommentar