Japp. Visst är livet på topp.

Sommaren är här. Depr som slår undan benen på dottern i april-maj ger sig av och TADAAA- here comes hypomania.
Samma visa. Som förra året. Som alla år. Övernattningsgäster varje natt, möjligtvis sover hon borta i perioder, men ALDRIG själv.
Nya kompisar. Kompisar som vi bara ser när läget är på "topp". Kompisar som tar plats. Kompisar som äter oss ur huset och som säger tjena morsan och slänger sig bekvämt i soffan.

Bråk. Vi blir arga, hon blir arg. Hon kommer ju inte i håg att det är samma visa varje år. Att vi sa I FJOR att vi inte pallar med en massa kompisar dag och natt. Kompisar som uppehåller badrummet, lånar saker... Samma visa.            

"... och så går det upp, och så går det ner... och så går det upp, ..."

Läget är lite hypo-hypomaniskt tror jag visst. Inte hypomaniskt riktigt än, men på god väg. Sommaren innebär frihet, hypomani, svimningsattacker, gränslöshet, modighet, naivitet mm, mm. Sommaren innebär då för mig, som mamma: sömnlöshet, oro, planering, "hålla koll", mm, mm...

Usch, ibland verkar det nog som att jag gnäller och klagar på dottern. Det gör jag inte. Min dotter är underbar och jag älskar henne mer än livet, det är sjukdomen jag klagar på. Jag hatar den. Jag hatar att den begränsar henne, gör henne ledsen och att den påverkar hennes liv på ett så negativt sätt. Och jag hatar att den aldrig, aldrig!, försvinner. Varför kunde den inte vara som vattkoppor?? Jobbig som fan när den är aktiv, men man är livstids immun när den väl försvinner... Tomten! Jag önskar att alla psykiska sjukdomar var som vattkoppor. Det är min enda önskan detta livet! Och jag ska vara snäll och äta min spenat...

Läkarintyg

Det är återigen dags att ansöka om vårdbidrag.
Läkarutlåtande/intyg kom i brevlådan i dag och jag har nu alla de papper som ska skickas in till Fkassan.

Får så ont i magen och blir lite nedstämd när jag läser genom utlåtandet... Jag vet ju egentligen allt det där som läkaren skriver, men att läsa om dotterns besvär och sjukdom i läkartermer och med andras ord känns så overkligt. Hon beskrivs som en person med funktionshinder och svår ångest, med deprissioner och suicidtankar, med sociala svårigheter mm... Helt rätt och riktigt, precis så är det, men det känns ändå så overkligt.

Lika jobbigt är det att med egna ord försöka beskriva dottern och vår vardag, med allt vad det innebär.
Att skriva och "beklaga sig" och gräva ner sig i allt det jobbiga.... som om det inte ens är min egen dotter som jag skriver om. Som om jag skriver en bok.

EVK forts

Jag vill absolut inte dra all skolpersonal över en kam, och vill inte heller påstå att EVKer är skit.
Skulle inte heller vilja vara lärare eller annan skolpersonal... Jag beundrar de flesta. Tänk så många elever med lika många livsöden. Lägg sedan till alla föräldrar och andra anhöriga...
Hur sjutton ska man kunna engagera sig i varje elevs problem så mycket som man kanske önskar...

Möte på skolan

Jag meddelade skolan om vårt beslut att avsluta dotterns nuvarande "studier". Hennes ångest påverkar så mycket och studera på heltid på vanligt gymnasieprogr fungerade inte, precis som vi befarade. Jag påpekade också att jag vägrar fler EVKer och bad dem sätta sig in i dotterns situation. I 5-6 år har vi suttit på dessa EVKer, ofta flera ggr varje termin. På en EVK sitter rektor, kurator, lärare (ibland 5 vuxna), dottern och någon av oss föräldrar(eller båda). Dottern mot alla vuxna.
Varenda gång berättas det om hennes misslyckanden och om hennes problem. det positiva tas liksom aldrig upp eftersom man inte behöver nämna det på en EVK. Gång på gång så ska det ältas problem och misslyckanden.
Vi som föräldrar sitter förstås vid vår dotters sida och stöttar henne, men det hjälper dåligt när ångesten kryper på.

Eftersom ett avhopp innebär möte om hur framtiden ska se ut så bad jag dem att tänka på dottern. och det gjorde de :), tack till kuratorn! Vi träffades i kuratorns lilla mysiga krypin, vi var sammanlagt 5 personer. vilken skillnad. Men denna gången så sades inte mycket om det som inte fungerat, fokus lades på framtiden och vad dottern är bra på.

Från och med nu så är dottern inte inskriven på skolan längre. I höst väntar ett individuellt anpassat program med praktik 4 ggr i veckan, det blir nog bra.

Håll tummarna