Ett viktigt beslut är taget.

Nu återstår det bara att se om detta är bra eller om det blir helt fel. Eftersom jag inte litar på min egen förmåga att ta bra beslut så håller jag andan ett tag...

Jag antar att det kan se ut som om vi ger upp en av våra viktigaste matcher, att vi lägger oss.
Men efter flera års kämpande, så klart framför allt för dottern-men också för oss andra, så känner vi att det är dags. Vi låter dottern få en paus från skolan.

Så länge våra barn går i grundskolan så har de skolplikt. Detta innebär att vi som föräldrar är skyldiga enl lag att få iväg dem till skolan-oavsett vad. Och detta har vi gjort. I 10 år, från och till.
Vi har dragit iväg en gråtandes, panikslagen och förtvivlad dotter. Burit in henne i bilen, spänt fast bältet och kört iväg.  Hon skrek och grät av förtvivlan. Väl framme på skolan så bar jag in henne och lämnade över henne till en lärare som tittade in i mina tårfyllda ögon och sa :" detta gör hon bara för att visa sin makt över dig. Hon måste lära sig att man inte bara kan bli hemma med mamma. Mamma måste jobba, och hon måste vara i skolan".
Det kändes som om jag burit in min egen dotter till sin avrättning... Jag körde till jobb... och bröt ihop. Jag sov hela arbetspasset, alldeles knäckt. Mina arbetskamrater bäddade åt mig i soffan och pysslade om mig.
jag svek henne.

Detta var bara början.
Då gick hon i andra klass... Ingen i skolan förstod. De såg en viljestark, envis och arg liten tjej. Jag såg en flicka som inte sovit på hela natten pga att huset kunde brinna ner om hon somnade. Kanske drabbades vi av en jordbävning, och då måste hon eller jag vara beredda på att ta oss ut.
En liten flicka full av nojjor och ångest. Som visade sin ångest med ilska. Hon grät sällan.

Detta var bara början...