Googlar, googlar och googlar igen...

Men hur mycket jag än googlar så får jag inga direkta träffar...
På något sätt så får jag bara träffar på sidor som handlar om barn till föräldrar med psykiska problem, och deras rättigheter till hjälp och stöd. En rättighet som är självklar, de ska ha allt stöd som de kan få.
Men VI som är FÖRÄLDRAR till BARN med psykiska besvär??
Nu handlar det alltså inte om att jag letar efter stöd pga att det är synd om mig som förälder! NEJ! Det är inte synd om mig, det är synd om mina barn som inte kan få må bra och bara leva livet!
Jag letar efter mina rättigheter till stöd för att själv kunna hjälpa mina barn. När diagnoser är fastställda så är kommunen skyldig att hjälpa dem med div saker och stöd, men ingen säger något om hur vi ska göra under tiden... Innan diagnoserna är nerklottrade i journaler och intyg så är de on their own! Då finns inga riktlinjer, ingen självklar hjälp. Är det  meningen att männsikor ska bli utblottade, melankoliska och totalt nergångna innan hjälpen kommer, och då via psykakut? Är det meningen?!

Våra barn har familj, släkt och vänner som bryr sig, som vill hjälpa.Men tillåts de göra detta? Nope. Våra barn är vuxna. Föräkringskassan ersätter inte VAVB, Vård Av Vuxna Barn. De ska klara sig helt själv om de är över 18 år. OM DE HADE KLARAT SIG SJÄLV SÅ HADE DE VÄL FÖR FAN INTE VARIT AKTUELLA FÖR UTREDNING ÖVER HUVUDTAGET????

Vi har ett bra socialt nät i Sverige. När saker och ting fungerar. När människor beter sig som i teorin. När helvetet fryser till is. När grisar flyger och när alla tror på tomten.

Är så förbannat trött på att ingen vet och att ingen kan!

Ett enkelt litet samtal, och man sänks som ett skadat skepp i mörkaste vatten.

En hektisk sommar. Och nu väntar en ännu mer hektisk höst.
Orken tryter.
Vill så mycket, gör så gott jag kan, men det börjar snurra. Det är för mycket. Andas i fyrkant. Allt ordnar sig. Japp.

En helt vanlig fredag kan innehålla så mycket.
Roliga händelser, trevliga samtal, inte så trevliga samtal och trevligt sällskap. När saker och ting går bra, när saker ordnar upp sig, då blir det lättare att andas. Ett enda samtal... och andetagen blir tunga igen.
Inget hemskt samtal. Inget farligt egentligen. Men så otrevlig ton, så kränkande och sån avsaknad av empati. Måste vara skönt att inte bry sig. Att bara kunna skärma av och inte engagera sig.

Denna väntan. Väntan på svar på utredning. Väntan på rätt hjälp.
Jag tackar högre makter för släkt och vänner. Min mamma och pappa... Hur skulle jag fixat detta utan dem... Älskar er! Mamma, du är guld värd. <3

Dotter d ä : i väntan på utredning så mår mr Ångest som bäst. Han härskar och utövar sin makt. Han tror att han kan vinna. Men han ska få se... Aldrig att vi låter honom ta över.

Dotter d y: nu kör vi snart i gång med fas 2. Eller? Svar från utredning, EVKer, övertag på vuxenpsyk... Japp, nu kör vi... Med ångest och frånvaroattacker som ständiga följeslagare..