När dottern är låg och deprimerad så blir det mycket suicidprat. Man har vant sig vid orden men man vänjer sig aldrig vid rädslan och känslan av otillräcklighet som förälder.
Dotterns bästa vän dog för några år sedan. De var var nära kompisar via internet, men vi kände aldrig flickan. Vi förstod inte hur nära de var, hur hårt dottern tog hennes död och vilka spår det skulle sätta.

Vet inte om dottern försöker ge oss hintar om egna tankar eller om det "bara" är ett mönster, varje dal-period (depr) så handlar allt om kompisen. Hur mycket hon saknar henne, hur mycket hon vill vara hos henne, hur livet inte är värt att leva utan henne. Sorgen är stor.
Vid maniska perioder nämner hon sällan hennes namn, annat än med ett leende och kanske ett och annat minne som kommer upp.

Det jobbiga är att vi aldrig träffat den här vännen. Hon är som ett spöke för mig. Hon är så närvarande, så verkligen- men ändå bara en fantasi eller... ett spöke.
Jag är övertygad om ett liv efter detta, eller rättare sagt en parallellvärld som existerar mellan olika liv på jorden. Jag försöker att få dottern att känna glädje  och trygghet i stället för sorg när hon känner kompisens närvaro. Närvaron blir så stark ibland att jag tidigare oroade mig mycket för att dottern skulle gå in i en psykos och höra uppmaningar från kompisen. Vi tänder ofta ljus för våra släktingar och vänner som har gått över, bl a så har jag ett ängel-altare som vi använder oss av. vi tänder ljus och försöker att känna glädje för att fått ha dem hos oss en tid och skänker dem en tanke av kärlek.