När dottern är låg och deprimerad så blir det mycket suicidprat. Man har vant sig vid orden men man vänjer sig aldrig vid rädslan och känslan av otillräcklighet som förälder.
Dotterns bästa vän dog för några år sedan. De var var nära kompisar via internet, men vi kände aldrig flickan. Vi förstod inte hur nära de var, hur hårt dottern tog hennes död och vilka spår det skulle sätta.

Vet inte om dottern försöker ge oss hintar om egna tankar eller om det "bara" är ett mönster, varje dal-period (depr) så handlar allt om kompisen. Hur mycket hon saknar henne, hur mycket hon vill vara hos henne, hur livet inte är värt att leva utan henne. Sorgen är stor.
Vid maniska perioder nämner hon sällan hennes namn, annat än med ett leende och kanske ett och annat minne som kommer upp.

Det jobbiga är att vi aldrig träffat den här vännen. Hon är som ett spöke för mig. Hon är så närvarande, så verkligen- men ändå bara en fantasi eller... ett spöke.
Jag är övertygad om ett liv efter detta, eller rättare sagt en parallellvärld som existerar mellan olika liv på jorden. Jag försöker att få dottern att känna glädje  och trygghet i stället för sorg när hon känner kompisens närvaro. Närvaron blir så stark ibland att jag tidigare oroade mig mycket för att dottern skulle gå in i en psykos och höra uppmaningar från kompisen. Vi tänder ofta ljus för våra släktingar och vänner som har gått över, bl a så har jag ett ängel-altare som vi använder oss av. vi tänder ljus och försöker att känna glädje för att fått ha dem hos oss en tid och skänker dem en tanke av kärlek.

Acceptans

Dottern vill inte acceptera att leva ett liv så här. Hennes "kompisar" sviker ofta för att de inte kan acceptera henne för den hon är.
Var går gränsen?
När ska man "bara" acceptera och när ska man vägra att acceptera och slåss med näbbar och klor?

I dag är det "liggaundertäcket"-dag.

Inte för min egen del, utan dottern. En jobbig-ångestfylld-varförjustjag, skit-dag. Dessa dagar borde förbjudas, plockas bort.

Feels like I´m loosing it...

Det tar på krafterna att ställa om rutiner, kämpa mot förkylningar och dåliga starter på nya tider och att oroa sig för framtiden.
Jag glömmer saker, virrar till det och tröstäter. Känner igen mönstret. Är väl bara att bita ihop och låta allt ta sin tid.

Nehej?!? Jaha?!?

Barnläkaren är VÄLDIGT säker på att anfallen INTE är pga EP.
Ok?
Psykiatrikern är VÄLDIGT säker på att anfallen INTE är psykiska.
Ok?!?!

Så, what happens now??

Jag bad läkarna diskutera detta med varandra, hade varit kanon om vi kom fram till ett svar...

Anfallen finns där. De är besvärliga. Psykiska eller somatiska-SKIT SAMMA!

Suck... :(

Ja, det är som det brukar.

Oktober är här och vid denna tiden brukar dottern dala. Så även i år. Hon kämpar på och försöker att fixa skolan, umgås med kompisar och vara en normal sjuttonåring, men tecknen finns där.
Hon börjar komma hem tidigare de kvällar hon orkar gå iväg med kompisar.
Mornarna är jobbiga, vissa dagar kommer hon inte iväg till skolan.
Hon har färre frånvaroattacker.
Hon möblerar/färgar håret/städar mer sällan. Det hypomaniska försvinner.

Den 11 oktober ska vi till barnläkaren. Då drar den nya utredningen förhoppningsvis igång. Då ska det ännu en gång utredas om frånvaroattackerna är somatiska. Är det ändå EPanfall dottern har? Ska vi få en annan diagnos?