Fick tårar i ögonen när jag läste något som ständigt återkommer i olika bloggar: att folk inte kan förstå. Att de faktiskt tror att suicidförsök är ett försök att få uppmärksamhet.... att vi överdriver när vi berättar om vår rädsla.
Ett suicidförsök kan är ett försök att ta sitt liv. Ett rop på hjälp. En önskan att inte behöva leva längre.
"Men X ser ju ut att må bra för det mest, klart att hon inte vill dö". Nej, hon vill inte dö, men inte heller leva... inte med allt vad detta livet innebär.
Att inte vilja leva innebär inte att man är missnöjd med sitt liv, så enkelt är det inte. Döden lockar inte på det sättet. Men livet är så smärtsamt att man bara vill somna/försvinna för att slippa vakna upp till en ny dag som gör lika ont.
SÄG ALDRIG till en mamma att hon ska ta et lugnt, att dottern/sonen säkert bara hotar. Hotet kan bli till verkliget, vem kan förlåta sig själv då... Vem vågar nonchalera ett "hot"??
Om inte JAG, som mamma/pappa, hjälper och tar mitt barn på allvar... vem i hela friden ska då göra det? Mitt barn = mitt liv.
En stor kram till alla er därute som i förtvivlan upplevt samma rädsla och känsla av hopplöshet och otillräcklighet.
Och en lika stor kram till alla er därute som stöttar och finns där.
Till alla er som inte ens VILL förstå: suck, ni är inte värda min tid
2 kommentarer:
Förstår.
Gråter nästan när jag läser..När min dotter mådde som sämst sa dom att hon är ju tonåring.
Hittade henne krampandes efter en överdos, blev ändå inte tagen på allvar av vår släkt/familj.
Jag förstår inte att folk inte hjälper sin familj, finns där och försöker förstår.
Jag känner mig sjukt ensam, vi har fullt upp men vi får aldrig hjälp av våra familjen.
Kram
Skicka en kommentar