Hypomani.

Just nu lever livet. Det är fester, mycket kompisar och gränserna suddas ut. Hon ter sig mer och mer självständig och klarar för tillfället i princip-ALLT. Pengarna slösas, omdömmet sviker och mamma försöker att hålla modet uppe, man hoppas liksom på att detta är ett friskhetstecken och inte en hypomanisk-period.
Men allt för ofta slutar dessa perioderna på samma sätt. I en djup dalgång. Humöret blir lågt, tankarna mörka och kompisarna färre.

I dessa perioder kan utomstående tycka att hon är en "normal" tonåring. Ja, hon är normal... Men utan gränser. Utan gränser och omdömme är man sårbar. Man kan skada sig själv och andra. Man kan råka riktigt illa ut.
Hon är impulsiv. Impulsiv med stort I. Vi har lärt oss att välja våra konflikter, att lägga energi på det viktiga i livet. Men det är svårt. Sjukdomsinsikten är svag.
Hon är ett barn. Men inte så länge till i myndigheters ögon.