Alla som vet vad bipolär sjukdom innebär, vet att livet består av höga berg och djupa dalar. Visserligen kan man kanske tycka att livet alltid innehåller toppar och svackor-men dessa berg är så otroligt höga, och dalarna så ofantligt djupa. Så djupa att man inte tror att man någonsin ska kunna ta sig upp.
Dottern brukar falla ner riktigt djupt 2-3 ggr om året...riktigt djupt. April och maj är inte mina favoritmånader, då brukar min älskade dotter må som sämst. Så även i år. Jag har bara väntat på det.
Nu vill hon inte mer. Hon vill inte må så här mer, vill inte kämpa mer. Vill inte leva mer.
Jag mår illa och kräks. Min mage knyter sig, kroppen blir iskall och det känns som om hjärnan krymper. det spänne och värker i huvudet och jag får ont i käkarna för att jag biter ihop så hårt.
Jag är rädd. Alltid lika rädd. Rädd för att det ska bli som det brukar, eller ännu värre.
Genast börjar hjärnan jobba. Måste fixa, måste ordna, måste rätta till och måste hjälpa. Måste få henne att må bättre, att se att livet är värt att leva. Att hjälp finns, att vi finns där för henne.
Men tänk om det inte räcker.
2 kommentarer:
Älskade vännen. Din rädsla är den största en mamma kan ha, och du är den bästa mamman ett barn kan ha.
åh vad glad jag är att du hittat till mig så jag kunde hitta dig.
Förstår din känsla så väl, har själv en dotter som mått/mår dåligt.
Försökte ta livet av sig för 3 år sedan.
Förstår din dotter så väl, önskar inte min värst ovän den här diagnosen och allt det innebär.
Att vara nere och deprimerad är så skilda saker, nera kan man bli av att det regnar.
För att förstå vår smärta måste man varit där, upplevt den.
Styrke kramar, jag finns här och tack snälla för dina ord
Skicka en kommentar