I fjor , vid denna tiden, så levde vi i helvetet på jorden. Medicinen gjorde viss nytta och dottern hade inte så många uttalade suicidtankar och gjorde inte några försök, men ångesten och hypomanin ställde ändå till det i perioder.
Inläggninga på psyk planerades och skulle genomföras. Hon pallade EN natt. Som förälder har man inget stöd från läkare och andra, så länge hon inte behövs tvångsbehandlas så kan de inte hindra någon från att åka hem... Detta är säkert alldeles rätt, men det var tufft. vi hade hoppats så mycket på behandling och utredning och plötsligt så stod vi på ruta ett. IGEN.
Ångesten var så stark och gjorde henne så rädd, att hon inte vågade samarbeta med BUP i deras planer om vilka strategier som skulle hjälpa henne. Hon vågade helt enkelt inte trigga ångesten, hon blev arg, aggiterad och frustrerad. Hon beskrevs som icke-samamrbetsvillig, jag undrar om de som arbetar på BUP någonsin själva har upplevt en ångestattack... Då hade de kanske gått annorlunda tillväga.
Något som vi efterlyste, men aldrig fick hjälp med, var anhörigstöd. Inte ekonomiskt stöd, utan samtal och tips om hur VI skulle bemöta dottern. Om vi sa emot, satte regler och annat så slutade det ofta i suicidtankar och självdestruktivtbeteende. vi visste att vi kanske skulle ignorera detta, men det är inte lätt när man stått inför suicidförsök tididgare. Man vågar inte. Vad är hot och vad är "tonårsfasoner". det räcker ju att man ignorerar ett allvarligt hot en endaste gång...
Som förälder ska man veta allt. Eller? :S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar