Svaret är: vad som helst, allting eller inget.
Jag fick panikångest och dödsångest under min utbildning 1999-2000. Kanske påverkade läran om sjukdomar mig mer än vad jag trodde, till slut var jag livrädd att mina barn skulle drabbas av allt det som jag läst om.
Under senare delen av utbildningen så kom dödsångesten. Jag satte en kola i halsen och trodde verkligen att min sista stund var kommen. Jag var alldeles ensam och kunde inte andas...
Efter en stund (kändes som 2 timmar, sanningen är nog närmare 30sek) med panik och div övningar så halkade kolan "rätt", och jag kunde få i mig luft. Efterhand som den sedan smälte, så blev det lättare att andas...
Efter denna händelse så följde några år med en del problem med maten, inga klara ätstörningar, men jag lovar att jag tuggade maten ordentligt och undvek i princip kött. Värre var det med rädslan för att andra skulle sätta i halsen. Jag var hela tiden rädd för att mata någon annan, att jobba med sjuka människor som ibland ska matas var ingen höjdare.
Jag kan fortfarande drabbas av lite ågren när jag ska mata små barn eller äldre människor... Jag har full koll på hur människor i min närhet äter, lika bra att vara redo liksom...
-----------------------------------------------------
Panikångesten föddes av ångest. Ångest är lättare att handskas med jämfört med panikångest eftersom som panikångest är plötslig och oresonlig. Den bara dyker upp, elak och hård. Fast benägen om att krossa dig. Helt utan relevans. Men den kommer sällan utan att matas med vanlig ångest. Något måste ge den energi och kraft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar