Vi klarar oss själva... Än så länge...
Döttrarna har gjort enorma framsteg sedan de flyttade hemifrån (kan inte hjälpa att jag får en klump i magen... det låter som om de mår bättre utan mig...). Yngsta dottern var 19 år, yngre än de flesta som flyttar hemifrån nu för tiden, men vi kände att det var verkligen nu eller aldrig! Alla tjatade om att vi skulle klippa navelsträngen, vilket jag gjort för länge sedan men dottern knöt fast sig igen hela tiden, meningen visste HUR. Jag visste, men ingen kunde hjälpa oss med det heller. Som tur var så lyckades vi hitta en halvknasig och urdålig hyresvärd som behövde få uthyrt sin lilla etta. Dottern, som letade lägenhet varje dag, lyckades bli först till kvarn ;).
Hon bor alltså ensam nu och klarar det fint :). Några gånger varje månad så får hon en dipp och längtar hem. Jag tror att hon egentligen längtar efter en kram, barnprogram och lite medlidande, men oavsett så får hon panikångest och kvällen blir olidlig.
Smsen är fulla med tårar och smärta, man har lärt sig att det är bättre att ringa upp henne. Då blir hon lugnare. Jag är så stolt att hon sen kan lugna sig och somna ensam i sin säng. Alla som vet hur en panikångestattack känns förstår vad jag menar....
Äldsta dottern är nu en ung kvinna som är så oerhört behagliga att vara med. Hon är en äkta vän och ställer alltid upp.
Jag är så stolt över våra underbara tjejer <3. Vilka kämpar. Vilka tappra underbara tjejer. <3
1 kommentar:
Fantastiska! Och vi är stolta över deras mamma också! Vilken fantastisk tjej!! <3
Skicka en kommentar