Jag har fortfarande mardrömmar om den där dagen och får
ont i magen när jag tänker på hur allting kunde ha hanterats så annorlunda.
Jag bär ut
dottern i bilen. Hon gråter och ber mig att få slippa. Hennes ögon är rödgråtna
och uppspärrade, de lyser av förtvivlan och skräck. Jag pratar lågt och
sakligt, men inom mig skriker även jag av förtvivlan. Det känns som om jag för
min egen dotter till avrättning.
Men
jag har fått instruktioner, instruktioner av de som vet; pedagoger, psykologer
och annan personal på skolan. De har berättat för mig att dottern inte alls får
ångest, hon är bara en envis dotter som vill bestämma över mig. Hon är bara arg
liten flicka som hellre vill vara hemma hos mamma än att lyssna på andra vuxna.
De säger att dottern har svårt att ta emot instruktioner och lyda dem.
Hela morgonen har varit ett helvete. Det har tagit mig
två timmar att få henne så långt som ut i bilen. Dottern är åtta år och jag har
i en timme klätt på henne som om hon vore två år, både byxor och tröja har hon
slängt av sig flera gånger. Jag har kramat och pussat, nonchalerat hennes
skrik, pratat om för henne att hon ”visst ska till skolan, det finns en lag som
säger detta”.
Hela
mitt inre skriker. Detta kan inte vara rätt. Att barn kan ha perioder med skoltrötthet
och trots, det vet jag, men detta är absurt. Hon mår inte ok. Kan detta bara
bero på trots? Är jag bara en svag mamma som inte satt ner foten ordentligt,
har jag inte varit tillräckligt bestämd?
Jag bär ut dottern i bilen. Spänner fast henne och
springer sedan runt för att sätta mig i bilen innan hon har hunnit knäppa loss
bältet. Hon vinner några gånger, men hon börjar bli utmattad av gråten, och
till slut så lyckas jag t o m starta bilen och köra iväg innan hon hinner öppna
dörren…
Hon gråter och tårarna trillar stilla ner för kinderna.
Hon är åtta år och ångesten och paniken har henne i ett fast grepp. Jag
berättar för henne hur mycket jag älskar henne, och att detta är för hennes
eget bästa. Dottern vänder sig mot mig, och jag är tacksam över att jag måste
hålla blicken på vägen. Jag klarar inte att möta hennes rödgråtna blick.
Väl framme på skolans parkering börjar nästa fight. Hon
håller hårt i säkerhetsbältet och det känns som att hon bereder sig för att
slåss för sitt liv. Det tar en stund att få henne ut ur bilen, hon låser och
jag låser upp. Hon spänner fast sig och jag knäpper upp, med viss möda.
Jag bär in dottern i skolan, precis så som de sa…
Hon
måste komma till skolan, kom ihåg att det är du som bestämmer. Du måste ta
kommandot. Du får bära in henne om det krävs.
Min dotter är åtta år och jag bär henne som om hon vore
en liten bebis. Hon gråter sparkar och ber mig om att få slippa. Jag undviker
hennes blick, tar kommandot och pratar med låg och myndig röst. ”Jag älskar
dig, gumman. Detta är tvunget, detta är för din skull”.
Dotterns lärarinna möter mig i korridoren, hon ler lite
snett och nickar mot mig. Hon tycker att jag äntligen gör rätt. Det är säkert
inte så, men det känns som om hon sliter dottern ifrån min famn. ”Säg hej då
till mamma, nu måste hon köra och jobba”. Mitt hjärta skriker. Och det gör
dottern också.
Lärarinnan bär in min gråtande, sprattlande dotter in i
klassrummet. Pedagogen bär in min åttaåriga dotter i klassrummet och jag gör
inget för att stoppa det. Hon blir buren in i klassrummet, inför 20 dömande och
skrattande barn. Vad som händer inne i klassrummet har jag mardrömmar om än i
dag. Pedagogen erbjuder henne ingen chans att lugna sig, sansa sig. Hon BÄRS in
i klassrummet och får skämmas… Och jag går därifrån. Jag går ut i bilen, tar
ett djupt andetag, och bryter ihop totalt…
Jag har svikit min dotter.
Men
de berömmer mig och säger att jag äntligen gör ”precis rätt”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar