... och så går det upp...

Dottern är på väg upp, det är tydligt.
Hon söker sig hemifrån, fortfarande med försäkran om att skjuts är ordnad, ständig närvaro av kompisar så att hon ABSOLUT INTE är utan trygghet.Än är hon inte på topp, bara på väg dit.
Hon är inte längre orolig för frånvaroattacker, hon vet om att de sällan kommer vid denna sinnesstämning, hon försäkrar mamma och pappa om "att det ooordnar sig alltid".

Det värmer att se henne le lite oftare, fortfarande med en liten gnutta oro, men klumpen i magen försvinner ju inte. Nu är hon på väg till ett läge utan oro, utan gränser och allt kan hända.