1 mars 2014

Skolans ansvar vs vårt ansvar...

Yngsta dottern har haft väldigt jobbigt i skolåldern och utbildningen har blivit lidande. För tillfället saknar hon grundskolebetyg och går därför specialprogram på gymnasiet för att läsa in kärnämnen. Eller, går och går... Hon är inskriven.
Enligt ett möte i september så skulle hon läsa svenska detta läsåret, eller iallafall på höstterminen. Hon har ännu inte fått en enda uppgift...
Trots att vi har hört av oss och påmint så har ingenting hänt.
Efter att dottern flyttat hemifrån så har hon mognat massor. Egentligen tror jag att hon befinner sig i en hypomanisk period, men hon är ganska lycklig, framåt och tar tag i saker. En ypperlig tid att ta till vara på detta genom att låta henne få lite arbetsuppgifter alt läsuppgifter... Nu när hon faktiskt är uppåt och på G.
Ingen vet när nästa downperiod kommer, för det är alltid frågan om NÄR, inte OM...

I början på vårterminen så hörde vi av oss till skolan och saker skulle hända-enligt dem... I förra veckan brast tålamdet och jag mailade rektorn som lovade att han skulle prata med ansvariga. Men sen var det tyst... I går mailade jag igen och tyckte att någon borde kontakta oss, han höll med(!...) och lovade att återkomma....
Nu återstår det att se om någon kontaktar oss. Dottern är pigg på att prova att till och med på plats i skolan, vilket varit omöjligt tidigare, och jag känner att FÖR FAN KOM IGEN!! HJÄLP OSS NU DÅ!?
HOn har samma rätt till hjälp och utbildning som alla andra. Hon har svårt att anpassa sig till deras rutiner, men har man ett funktionshinder så har man... Hur svårt kan det vara att mötas halvvägs.
Jag tycker absolut att vi har tagit vårt ansvar. Nu är det upp till dem, annars går vi vidare.
Jag har sagt det tidigare, jag vet, men jag brukar alltid ge människor flera chanser, är ingen impulsiv människa som vill ställa till bråk... Men till slut är det nog... Även jag kan bli förbannad.

Inga kommentarer: