Jävla ångest.

Jävla, helvetes Mr Ångest. Du är sååå dryg och dyker upp på så idiotiska ställen.

Just nu så hindrar han dottern från att ens gå in i byggnader. Första våningen vid dörren, det är ganska ok, men när hon ska några våningar upp-då tar han i för kung och fosterland...
Att inte kunna gå in genom dörrar och stanna där- det är ett handikapp. Att Mr Ångest har sån makt...
Läkarbesök är en viktig sak, speciellt om man medicinerar med rävgift- men när man inte ens klarar av att gå in till läkarens mottagning-då känner man sig misslyckad och tappar all kraft.
Nu väntar vi på telefontid.

Jag har sakta accepterat att så här kommer kanske dotterns liv att vara-för alltid. Jag har stått på mig om behandling och att de ska kolla över medicineringen eftersom saker och ting inte är optimalt. Sakta har jag/vi fått inse att det inte blir bra. Att hennes liv kanske ska vara så här, att jag inte kan få dem att bota henne... Hur jag än kämpar och slåss. Kommer hon att acceptera detta. Utan att bli less?