Dottern har varit fri sedan i okt, eller nåt, men efter en glad och uppspelt kväll tillsammans med familjens goda vänner så kände kroppen för att stänga av...
Vi hade kul, sjöng och skrattade. Kl halv tolv på natten så fick dotterns kropp nog. Det kokadeöver och plattan stängdes av för att inte överhettas.
Fan.
Nåja, ett anfall är inget nederlag. Men är väl själva fan att hon inte ska kunna ha en rolig kväll utan att tuppa av och bli förlamad...
Vi pratar mycket om att dottern kanske skulle flyttat hemifrån.
- för att komma ifrån en trygghet som hon måste hitta i sig själv.
- för att komma närmare kompisar och ett socialt liv. Eftersom hon inte klarar buss, taxi eller knappt att åka med oss, så hade varit kanon med gångavstånd.
- för att vi inte ska gå varandra på nerverna helt och hållet till slut...
- för att få ta ansvar, känna att hon reder sig själv, så mycket som hon kan. Inom sina ramar.
Hon får hjälp med boendestöd och personligt ombud när hon flyttar, så helt utlämnad är hon inte.
Känns som att detta är vårt enda hopp, just nu. För att komma vidare.
1 kommentar:
Det kanske är en bra idé, just för att hon ska hitta tryggheten bortom föräldrarna och hemmet. Så att hon kan känna att hon växer upp och klarar sig själv. Annars kommer hon ju aldrig egentligen att bli vuxen. Och -- som du säger -- hon kan lättare umgås med sina vänner (utan att mamma och pappa är med hela tiden).
Hoppas att det ordnar sig!!
Skicka en kommentar