Idag hände det. Idag fick vi en ordentlig urladdning.
Maken, som verkat trött och orolig en tid, bröt ihop. Totalt. Och sen hängde jag på.
Bristningsgränsen var nådd.
Jag har lärt mig under de senaste åren att lätta på trycket lite då och då, men maken har inte den strategin än. Han har samlat och samlat, och i dag pös det över.
Det är svårt att hitta tillfällen att bara låta det brista. Man är så rädd att dottern ska ta illa vid sig och tro att hon orsakat detta. Hon är indirekt orsak, men det är ju inte HON utan situationen och händelserna RUNT henne som är sååå jobbiga att hantera tidvis.
Men i dag gick det inte att stoppa. Hon fick se och försöka förstå.
Vi förklarade, och hon sa att hon förstod. Hon förstod att man som förälder i bland blir överfull. Överfull av kaos.Överfull av tankar, oro, planering.... Att man blir ledsen. För att man älskar sina barn så mycket.
Nu är det "lugnt" igen. Man blir så trött efter en urladdning, och denna dagen/kvällen blev verkligen en kväll med en salig blandning av trötthet, matthet, befrielse, tårar, svullna ögon och sorg. En sorg över att man ska behöva urladdas.
Men det blev också en kväll full av kramar, leenden, pussar och skratt. En befrielse, som sagt.
En befrielse med sorgband...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar